Dem

Det känns som att den största stormen nu har blåst förbi, men jag är osäker på var det egentligen landade. Språkrådets nya chef Lena Lind Palicki förespråkar en så kallad dom-reform[1]. Hon hävdar att man "skuldbelägger och skammar de som inte kan." Vidare refererar hon till tidigare reformer såsom pluralreformen och att det tidigare språket nu känns ålderdomligt; så kommer även de och dem kännas i framtiden.

Min cyniska reaktion på detta utspel är att Palicki söker att få historisk betydelse. Hon vill ha en omvälvande språkreform associerad till sig. Min lite mindre illmenande tanke kring detta är att hon vill det här ur ett rent socialt perspektiv, hon vill bidra till ett slags språkligt allas lika värde genom att sänka språkets nivå för alla.

Jag tror det finns en del av förklaringen i den andra tanken. Jag följde debatten ett tag och jag noterade ett mönster som var intressant. Personer med medelklassbakgrund tänkte sig att de/dem-distinktionen var ett klassproblem eftersom folk ur den lägre klassen kanske klarar sig sämre i skolan och därför blir sämre på att skilja på de och dem och därmed blir detta en klassmarkör. Däremot läste jag journalister med arbetarbakgrund som motsatte sig en sådan här reform just för att det nästan vore en förolämpning mot dem att göra det i deras namn, för deras skull. Att lära sig ett språk ordentligt är i själva verket en mycket demokratisk möjlighet och därmed en positiv klassmarkör som vem som helst kan skaffa sig givet ansträngning och ambition. Genom att fördumma språket tas en sådan möjlighet ifrån dem.

Jag vill också bemöta det andra argumentet, att språket utvecklas på ett oundvikligt sätt, och att undertonen här verkar vara att det alltid måste vara till det bättre. Jag tycker att varje reform måste vinna bifall på sina egna meriter. Att hänvisa till tidigare helt orelaterade reformer är snudd på ohederligt. För övrigt är jag inte ens säker på att pluralreformen var enbart positiv. Jag är mitt uppe i Gösta Berlings saga, och pluralformerna i denna finner jag högst klädsamma. Endast poesi och litteratur ger skäl nog att inte skadeskjuta vårt stackars språk ytterligare. Vill man använda "dom" som ett stilistiskt grepp kan jag tycka att man ska få göra det, det är varje modern människas rätt att få bryta mot formens regler för att uttrycka sig mer kraftfullt. Men hur ska vi kunna göra det om det inte längre finns någon form att bryta mot?

För att binda ihop det hela vill jag kalla de tidiga 1900-talets språkreformer för en övning i socialistisk maktfullkomlighet. Man ville väl, men alltför omvälvande förändringar går lätt för långt och är ofta oåterkallerliga. Låt oss inte av vilseledd godhets kasta bort ytterligare en möjlighet att uttrycka oss. Dagens svenska är fattig och urvattnad nog som den är.

[1] Artikel